Omslag och titlar till mina samlade texter i olika genrer
Och himlen är djupt blå häruppe.
Gaffelljud Glas Det klingar
- Alltså det blir ju lite så
Människoprat ekar i den ljusa lokalen. Förväntansfulla och på väg någonstans, som jag. Jag är den som tycker dem slösar med pasta i en sallad, men ändå inte kan motstå att äta av den. Herre vad folk babblar, hela lokalen fylls med ljus och jag vill iväg. nu. Det flyger en eller två fjärilar i magen, men jag vet att dem kommer bli fler. Det blir dem alltid även om lugnet sprider sig utåt med en suck.
Snygga byxor sitter på en tjej som kommer in. estetiska. snygga. somriga. Lokalen fylls med människor. Det börjar närma sig.
Hon skriver säkert texter som hon skriker ut på en mörk scen. Det hade jag gjort om jag kunde skriva som hon. Jag vill skrika ut hennes ord och applåderas för hennes passion som ikväll blivit levande i min mun i publikens öron och själar.
Jag tittar upp. Väcks tillbaka av ett barn som skriker. Jag kan inte ens räkna människorna längre. Jag har redan försökt, min nyfikenhet tvingade mig. Men jantelagen sa åt mig att sluta glo.
En grön halsduk lyser, annars är allt mörkt i den ljusa lokalen. Vinterns färger har klätt människors kroppar så länge att dem glömt sommarens alla färger. Den gröna sjalen kämpar för att synas och locka fram regnbågens vackra färger och leda vägen tillbaka till sommarskatten. Snart kommer kön växa för vi längtar efter färg och lyckans lugn i vissas tankar. Jag väljer choklad, alltid choklad, passionens smältande sockersöta lycka.
Som du när du är nära.
Mina tankar avbryts. Dags att lämna in väskan. Det flyger i magen och ett nervöst leende letar sig fram. äntligen.
Ush vilken hemsk bild, men hon bryr sig säkert inte istället möter jag ett uttråkat leende.
-Trevlig resa!
Hennes trötta leende rinner förbi.
Jackan av
väskan
- Hur är det med smycken?
Jag tar mina saker och går runt och drömmer bland alla parfymer som ska stå i mitt badrum. En doft för varje veckodag. Går ut. Sockersuget har dött ut. glömts bort.
Jag ställer mig först i kön
Sitter precis vid fönstret och tittar ut över asfalten och undrar vem som kommer sitta vid min sida. Tänker på askans glasbitar som kan skära sönder motorerna och undrar om jag i så fall får flyga vid din sida. Tänker på dem stora rubrikerna. Tänker på vulkanaskan.
Nu.
Nu.
Husen blir små.
Jag undrar om dem hör fjärilarna i min mage flyga.
Tuggar maniskt på kinderna.
Förvirrat har jag glömt tuggummi. precis som förra gången.
Men nu. nu är jag påväg.
och himlen är djupt blå häruppe.
Gaffelljud Glas Det klingar
- Alltså det blir ju lite så
Människoprat ekar i den ljusa lokalen. Förväntansfulla och på väg någonstans, som jag. Jag är den som tycker dem slösar med pasta i en sallad, men ändå inte kan motstå att äta av den. Herre vad folk babblar, hela lokalen fylls med ljud och jag vill iväg. nu. Det flyger en eller två fjärilar i magen, men jag vet att dem kommer bli fler. Det blir dem alltid även om lugnet sprider sig utåt med en suck.
Snygga byxor sitter på en tjej som kommer in. estetiska. snygga. somriga. Lokalen fylls med människor. Det börjar närma sig.
Hon skriver säkert texter som hon skriker ut på en mörk scen. Det hade jag gjort om jag kunde skriva som hon. Jag vill skrika ut hennes ord och applåderas för hennes passion som ikväll blivit levande i min mun i publikens öron och själar.
Jag tittar upp. Väcks tillbaka av ett barn som skriker. Jag kan inte ens räkna människorna längre. Jag har redan försökt, min nyfikenhet tvingade mig. Men jantelagen sa åt mig att sluta glo.
En grön halsduk lyser, annars är allt mörkt i den ljusa lokalen. Vinterns färger har klätt människors kroppar så länge att dem glömt sommarens alla färger. Den gröna sjalen kämpar för att synas och locka fram regnbågens vackra färger och leda vägen tillbaka till sommarskatten. Snart kommer kön växa för vi längtar efter färg. och lyckans lugn i vissas tankar. Jag väljer choklad, alltid choklad, passionens smältande sockersöta lycka.
Som du när du är nära.
Mina tankar avbryts. Dags att lämna in väskan. Det flyger i magen och ett nervöst leende letar sig fram. äntligen.
Ush vilken hemsk bild, men hon bryr sig säkert inte istället möter jag ett uttråkat leende.
-Trevlig resa!
Hennes trötta leende rinner förbi.
Jackan av
väskan
- Hur är det med smycken?
Jag tar mina saker och går runt och drömmer bland alla parfymer som ska stå i mitt badrum. En doft för varje veckodag. Går ut. Sockersuget har dött ut. glömts bort.
Jag ställer mig först i kön
Sitter precis vid fönstret och tittar ut över asfalten och undrar vem som kommer sitta vid min sida. Tänker på askans glasbitar som kan skära sönder motorerna och undrar om jag i så fall får flyga vid din sida. Tänker på dem stora rubrikerna. Tänker på vulkanaskan.
Nu.
Nu.
Husen blir små.
Jag undrar om dem hör fjärilarna i min mage flyga.
Tuggar maniskt på kinderna.
Förvirrat har jag glömt tuggummi. precis som förra gången.
Men nu. nu är jag påväg.
Och himlen är djupt blå häruppe.
Verklighetsbaserad 26 juni 2011 påväg mot London
Bokblad
Nyfiken vänder jag på bladet och undrar vad som står på nästa sida. Jag har läst många timmar nu. Sängen har format sig efter min kropp och skulle jag resa mig skulle du se konturerna av mig. Håret är risigt, men jag vill veta vad som står på nästa sida. Bara ett blad till sen börjar jag dagen.
Hon sprang upp för trapporna till vinden, längtade efter att få röra hennes saker igen. Hon fanns kvar där uppe bland tavlorna och kläderna på galgarna och dammet som lagt sig som en skyddande filt över. Hon hade alltid varit så noga med att städa. Lite skit i hörnen hade aldrig varit hennes melodi. Själv var den unga kvinnan en slarvig person med klädhögar upp till taket i sitt rum. Dörrhandtaget gick trögt, men dörren gick tillslut upp, allt var precis som hon mindes det och hon drog ett djupt andetag. Gammalt. Allt luktade gammalt. Var hade hennes doft tagit vägen. En tår rullade ner för kinden och hon började gå runt i det stora rummet. Klinkade på det gamla pianot, drog fingret genom dammet och saknaden for som en il genom kroppen. Hon hade saknat pianot långt därinne hade hon saknat det. Men hon hade inte orkat stå ut med att se det dag efter dag. Hon hade förtvivlat slagit sönder det så istället fick det försvinna upp på vinden tillsammans med de andra sakerna.
Tänk om mitt liv var en bok där en tråkig dag blev spännande av ordens makt. Jag vrider på mig och börjar få ont i kroppen av att ligga still. Bara sidan ut sen ska jag gå upp.
Tårar blötte hennes kinder, men ett leende letade sig fram till hennes läppar. Hon kände sig inte ensam här uppe. Fort for hon nedför trapporna ända ner till köket, blötte en stel halvdassig trasa och skyndade sig upp igen. Jag ska spela rena toner för dig, tänkte hon. Förlåt att jag varit borta, viskade hon ut i den tomma luften. Tangent efter tangent drog hon omsorgsfullt trasan över och lyssnade till ljudet som spelade. CDEFGAHC. Hur kunde det hända. CDEFGHAC. Varför hände de. CDEFGAHC. Hon föll ihop på den röda pianopallen, hade hon inte haft händer hade huvudet fallit av. Tankarna fyllde hennes huvud som tunga stenar och hon grät. Hejdlöst grät hon och skrek. Hon kunde inte låtsas längre. Orkade inte vara stark. Själviska jävla människa, grät hon ut genom tårarna som rann över hennes läppar. Fingrarna blev svarta.
Jag kände hur tårarna började rinna nedför mina kinder. Jag visste att hon skulle bryta ihop. Ingen människa kan orka vara så stark.
Hon torkade av mascaran mot klänningen. CDEFGAHC spelade trasan över tangenterna. Hur kunde du lämna mig du som skulle lära mig spela piano. CGHCF. Du lämnade allt så enkelt den natten. Regnet, asfalten, trädet. Hur kunde du vara så självisk, upprepades i hennes huvud medan hennes fingrar på måfå rörde sig över pianot.
"You are in vein Take your life Take you life with cocaine"
Med ett ryck väcks jag upp ur bokstävernas värld, sträcker mig efter mobilen och får musiken att sluta spela.
Bläddrar hastigt igenom dem sista sidorna. Tjugo sidor kvar. Dags att gå upp.
Nyfiken vänder jag på bladet och undrar vad som står på nästa sida. Jag har läst många timmar nu. Sängen har format sig efter min kropp och skulle jag resa mig skulle du se konturerna av mig. Håret är risigt, men jag vill veta vad som står på nästa sida. Bara ett blad till sen börjar jag dagen.
Hon sprang upp för trapporna till vinden, längtade efter att få röra hennes saker igen. Hon fanns kvar där uppe bland tavlorna och kläderna på galgarna och dammet som lagt sig som en skyddande filt över. Hon hade alltid varit så noga med att städa. Lite skit i hörnen hade aldrig varit hennes melodi. Själv var den unga kvinnan en slarvig person med klädhögar upp till taket i sitt rum. Dörrhandtaget gick trögt, men dörren gick tillslut upp, allt var precis som hon mindes det och hon drog ett djupt andetag. Gammalt. Allt luktade gammalt. Var hade hennes doft tagit vägen. En tår rullade ner för kinden och hon började gå runt i det stora rummet. Klinkade på det gamla pianot, drog fingret genom dammet och saknaden for som en il genom kroppen. Hon hade saknat pianot långt därinne hade hon saknat det. Men hon hade inte orkat stå ut med att se det dag efter dag. Hon hade förtvivlat slagit sönder det så istället fick det försvinna upp på vinden tillsammans med de andra sakerna.
Tänk om mitt liv var en bok där en tråkig dag blev spännande av ordens makt. Jag vrider på mig och börjar få ont i kroppen av att ligga still. Bara sidan ut sen ska jag gå upp.
Tårar blötte hennes kinder, men ett leende letade sig fram till hennes läppar. Hon kände sig inte ensam här uppe. Fort for hon nedför trapporna ända ner till köket, blötte en stel halvdassig trasa och skyndade sig upp igen. Jag ska spela rena toner för dig, tänkte hon. Förlåt att jag varit borta, viskade hon ut i den tomma luften. Tangent efter tangent drog hon omsorgsfullt trasan över och lyssnade till ljudet som spelade. CDEFGAHC. Hur kunde det hända. CDEFGHAC. Varför hände de. CDEFGAHC. Hon föll ihop på den röda pianopallen, hade hon inte haft händer hade huvudet fallit av. Tankarna fyllde hennes huvud som tunga stenar och hon grät. Hejdlöst grät hon och skrek. Hon kunde inte låtsas längre. Orkade inte vara stark. Själviska jävla människa, grät hon ut genom tårarna som rann över hennes läppar. Fingrarna blev svarta.
Jag kände hur tårarna började rinna nedför mina kinder. Jag visste att hon skulle bryta ihop. Ingen människa kan orka vara så stark.
Hon torkade av mascaran mot klänningen. CDEFGAHC spelade trasan över tangenterna. Hur kunde du lämna mig du som skulle lära mig spela piano. CGHCF. Du lämnade allt så enkelt den natten. Regnet, asfalten, trädet. Hur kunde du vara så självisk, upprepades i hennes huvud medan hennes fingrar på måfå rörde sig över pianot.
"You are in pain Take your life Take you life with cocaine"
Med ett ryck väcks jag upp ur bokstävernas värld, sträcker mig efter mobilen och får musiken att sluta spela.
Bläddrar hastigt igenom dem sista sidorna. Tjugo sidor kvar. Dags att gå upp.
Det stormar mellan fyra väggar
Tidig morgon. Det stormar ute och jag vill helst ligga kvar i min säng, men lakanen rispar likt sandpapper mot min hud och snart kommer jag tröttna på att pressa ihop ögonen och försöka låtsassova. Som man gjorde när man var liten och mamma slet och drog i täcket för att få upp dig till skolan fast du var sjuk men hon som vanligt inte trodde på dig. Varför kunde hon inte förstå att jag bara inte orkade en dag till i den där hjärntvättande tvångskammaren. Instängd med stela känslokalla lik som bara var ett skal kvar av deras levande jag från kvarteret vi lekte i. En fjortonåring iklädd levis och rosa läppglans, plattat hår och de enda orden hon kan "såg du va hon gjorde i fredas, haha alltså ofta man gör så! hahaha" hahahaha ekar kvar i korrioderna tills nästa måndag och nästa måndag. Alltid samma mening, någon att trycka långt ner.
Egentligen vet jag inte om det är ute det stormar. Regnet som piskar mot rutan kanske är mina egna mot de röda lakanen. Blixtarna är ljuset som tränger sig in när jag vrider på mig igen och igen. Jag trodde det skulle bli lättare att bli lite äldre när jag var lite yngre, men problem verkar växa med åldern.
-Åh grattis tänk att du gått och blivit tonåring. SÅ stor min lilla flicka blivit!
Stor ha. Fet skulle jag kalla de. Tjockis fetto bara en potatis tack. Här Lufsen här ta den. äckliga fett äckliga potatis.
-14 år där ser man vad tiden går fort. Grattis grattis!
Grattis ljuder i hela skolan.
-Mamma får ja sova hos Katrin imorn.
-Vad ska ni göra?
-Kolla på film....
-Är hennes föräldrar hemma?
- mm...
Vodka blandat med vi tar lite ur den och lite ur den. Tror du dem märker nåt?
"såg du va hon gjorde i fredas, haha alltså ofta man gör så! hahaha"
Var det jag som sa så. Just de, det är därför vi inte är vänner längre.
-Åh grattis! Byxmyndig idag gumman.
Helvete jag är oskuld.
-Åh grattis! 16 år!
mm och jag har fortfarande ingen pojkvän.
- Grattis gumman nu är du myndig 18år!
Haha haha Ja jag får gå på krogen.
Men sluta tafsa ditt äckel. Jag mår illa. Vad hände egentligen igårkväll.
Helvete. ååh ångest.
-Grattis 19 år!
Redan... fortfarande inget körkort.
"Åh Grattis till körkortet ja till dig också och dig ja. Va? Ne nej jag har inte hunnit än... Jo förstår de. Bara kunna åka iväg ja. Grattis igen."
- Idag fyller du systemet och lila påsar!
"Gratis på 20års dagen" står det på kortet.
-Oj då Grattis skulle de stå, skrev visst lite fel.
Gratis. Jag kan inte ens åka till stan utan att bli ruinerad. Jag vet fortfarande inte vad jag vill och jag vill inte gå upp ur sängen idag. Jag känner mig gammal och igår, efter att vi varit ute, kan jag svära på att jag hittade ett grått hårstrå.
-GRATTIS JAG FATTAR INTE ATT DU BLIVITTJUGOIDAG!
-VA!!!
-JAG FATTAR INTE ATT DU BLIVIT TJUGOOOIDAAAG!!!
-VAAA!!! VÄNTA LITE JAG HÖR INTE
HÖÖR INTE
Kön är lång till toan jag drar ner den korta klänningen igen och fötterna värker.
-Jag sa. Jag fattar inte att du blivit tjugo. Grattis!
Vi tränger oss ut genom kön. Toan var lika sunkig som förra gången. Vi beställer. Ett två tre Tequila! Vi dansar Svart jag dansar svart vi dansar igen svart min jacka måste ha min jacka ut nästa ställe dansar ett två tre tequila! dansar svart jackan igen går hem hela vägen hahahah och han hade skägg hahaha såg du skitful skrattar högt i telefonen och öppnar dörren hemma nu hörs imorn Puss.
Tidig morgon. Det stormar ute och jag vill helst ligga kvar i min säng. Eller egentligen vet jag inte om det är ute det stormar.
Vi var dem kändaste popartisterna i hela världen när jag var liten
1991.
Jag föds och himlen är blå ute. Jag föddes på 90talet, men kommer egentligen inte ihåg så mycket mer än jag var ett busigt barn som hade det bra. Vi lekte dunken i vårt lilla kvarter och tältade på varandras bakgårdar, cyklade ner till den lilla småbåtshamnen och fiskade mörtar och cyklade vidare längs grusvägen och plockade smultron hos din mormor och morfar. Vi mimade till Spice Girls och Aquas ”Im a barbie girl in a barbie girl” i färgglada tights och bikiniöverdel. Vi var häftigast på hela skolan när vi stod längst fram på roliga timmen. Vi var dem kändaste popartisterna i hela världen när vi stod där framme och mimade med en borste i varsin hand.
Jag undrar lite vad som hände med dig. Jag undrar varför du sprang iväg så fort. eller var det jag som sprang. Var det mitt fel som inte höll kvar dig lite längre och varför berättade du aldrig varför du gick och varför sa du aldrig hej då. Vart tog du vägen. Jag saknar dig och letar och letar, men jag hittar dig inte någonstans. Leker du fortfarande dunken med mig eller kurragömma och vill att jag ska hitta dig. Det kanske är du som väntar på mig för att jag så gärna ville bli stor, men du var för liten. ville vara liten. Jag började räkna framåt för tidigt så du kunde inte förstå. Du kanske trodde vi lekte kurragömma och du gick och gömde dig och väntar på att jag ska hitta dig. Kanske. Eller så var det för att jag envist gömde delar av dig, tryckte ner dig i byrålådor, i lådor i källaren, i lådor på vinden. Glömde del efter del bort dig för att få röka den första cigaretten, bli full och vingla ner i ett dike för första gången, trycka en nål i örat i badrummet och bevisa för alla att jag lämnat dig nu. Jag gjorde nog allt för att bli av med dig för att du aldrig verkade vilja gå. Du var så klängig och envis. Nu när du tillslut är helt borta känns det tomt.
Jag vill inte bli vuxen utan dig så kom tillbaka för jag har börjat leta nu. Jag vill säga förlåt för att jag glömde bort dig och göra din bekymmerslösa livsgnista till en del av mitt otillräckliga liv. Vi kan sitta ner på en solig gräsmatta och ta det lugnt tillsammans och prata gamla minnen innan vi sätter oss i karusellen igen. tillsammans. Du kan påminna mig om leken och lusten och glädjen att åka framåt och skratta åt farten och virvlande färger som flyger förbi. och stanna tiden att stå stilla och plocka varmt sommarröda smultron gömda i en vägkant. Jag lovar att aldrig lämna dig igen och jag lovar att vara busig om du lovar att se dig för och inte glömma betala räkningen.
Vi kan nog få ett rätt så bra liv du och jag tillsammans när jag väl hittar dig igen.
1991.
Jag föds och himlen är blå ute. Jag föddes på 90talet, men kommer egentligen inte ihåg så mycket mer än jag var ett busigt barn som hade det bra. Vi lekte dunken i vårt lilla kvarter och tältade på varandras bakgårdar, cyklade ner till den lilla småbåtshamnen och fiskade mörtar och cyklade vidare längs grusvägen och plockade smultron hos din mormor och morfar. Vi mimade till Spice Girls och Aquas ”Im a barbie girl in a barbie girl” i färgglada tights och bikiniöverdel. Vi var häftigast på hela skolan när vi stod längst fram på roliga timmen. Vi var dem kändaste popartisterna i hela världen när vi stod där framme och mimade med en borste i varsin hand.
Jag undrar lite vad som hände med dig. Jag undrar varför du sprang iväg så fort. eller var det jag som sprang. Var det mitt fel som inte höll kvar dig lite längre och varför berättade du aldrig varför du gick och varför sa du aldrig hej då. Vart tog du vägen. Jag saknar dig och letar och letar, men jag hittar dig inte någonstans. Leker du fortfarande dunken med mig eller kurragömma och vill att jag ska hitta dig. Det kanske är du som väntar på mig för att jag så gärna ville bli stor, men du var för liten. ville vara liten. Jag började räkna framåt för tidigt så du kunde inte förstå. Du kanske trodde vi lekte kurragömma och du gick och gömde dig och väntar på att jag ska hitta dig. Kanske. Eller så var det för att jag envist gömde delar av dig, tryckte ner dig i byrålådor, i lådor i källaren, i lådor på vinden. Glömde del efter del bort dig för att få röka den första cigaretten, bli full och vingla ner i ett dike för första gången, trycka en nål i örat i badrummet och bevisa för alla att jag lämnat dig nu. Jag gjorde nog allt för att bli av med dig för att du aldrig verkade vilja gå. Du var så klängig och envis. Nu när du tillslut är helt borta känns det tomt.
Jag vill inte bli vuxen utan dig så kom tillbaka för jag har börjat leta nu. Jag vill säga förlåt för att jag glömde bort dig och göra din bekymmerslösa livsgnista till en del av mitt otillräckliga liv. Vi kan lägga oss ner på en solig gräsmatta nära varandra och titta upp på molngubbar som matar molnankor som långsamt blir en flygande fjäril och prata gamla minnen innan vi sätter oss i karusellen igen. tillsammans. Du kan påminna mig om leken och lusten och glädjen att åka framåt och skratta åt farten och virvlande färger som flyger förbi. och stanna tiden och stå stilla och plocka varmt sommarröda smultron gömda i en vägkant. Jag lovar att aldrig lämna dig igen och jag lovar att vara busig om du lovar att se dig för och inte glömma betala räkningen som kommer nästa månad.
Vi kan nog få ett rätt så bra liv du och jag tillsammans när jag väl hittar dig igen.
Jag föds och himlen är blå ute. Jag föddes på 90talet, men kommer egentligen inte ihåg så mycket mer än jag var ett busigt barn som hade det bra. Vi lekte dunken i vårt lilla kvarter och tältade på varandras bakgårdar, cyklade ner till den lilla småbåtshamnen och fiskade mörtar och cyklade vidare längs grusvägen och plockade smultron hos din mormor och morfar. Vi mimade till Spice Girls och Aquas ”Im a barbie girl in a barbie girl” i färgglada tights och bikiniöverdel. Vi var häftigast på hela skolan när vi stod längst fram på roliga timmen. Vi var dem kändaste popartisterna i hela världen när vi stod där framme och mimade med en borste i varsin hand.
Jag undrar lite vad som hände med dig. Jag undrar varför du sprang iväg så fort. eller var det jag som sprang. Var det mitt fel som inte höll kvar dig lite längre och varför berättade du aldrig varför du gick och varför sa du aldrig hej då. Vart tog du vägen. Jag saknar dig och letar och letar, men jag hittar dig inte någonstans. Leker du fortfarande dunken med mig eller kurragömma och vill att jag ska hitta dig. Det kanske är du som väntar på mig för att jag så gärna ville bli stor, men du var för liten. ville vara liten. Jag började räkna framåt för tidigt så du kunde inte förstå. Du kanske trodde vi lekte kurragömma och du gick och gömde dig och väntar på att jag ska hitta dig. Kanske. Eller så var det för att jag envist gömde delar av dig, tryckte ner dig i byrålådor, i lådor i källaren, i lådor på vinden. Glömde del efter del bort dig för att få röka den första cigaretten, bli full och vingla ner i ett dike för första gången, trycka en nål i örat i badrummet och bevisa för alla att jag lämnat dig nu. Jag gjorde nog allt för att bli av med dig för att du aldrig verkade vilja gå. Du var så klängig och envis. Nu när du tillslut är helt borta känns det tomt.
Jag vill inte bli vuxen utan dig så kom tillbaka för jag har börjat leta nu. Jag vill säga förlåt för att jag glömde bort dig och göra din bekymmerslösa livsgnista till en del av mitt otillräckliga liv. Vi kan lägga oss ner på en solig gräsmatta nära varandra och titta upp på molngubbar som matar molnankor som långsamt blir en flygande fjäril och prata gamla minnen innan vi sätter oss i karusellen igen. tillsammans. Du kan påminna mig om leken och lusten och glädjen att åka framåt och skratta åt farten och virvlande färger som flyger förbi. och stanna tiden och stå stilla och plocka varmt sommarröda smultron gömda i en vägkant. Jag lovar att aldrig lämna dig igen och jag lovar att vara busig om du lovar att se dig för och inte glömma betala räkningen som kommer nästa månad.
Vi kan nog få ett rätt så bra liv du och jag tillsammans när jag väl hittar dig igen.
/Lina Johansson 2011
finns även på min sida på Poeter.se
