Nu flyger jag snart i luften

Tredje gången jag besöker vackra Frankrike tredje gången gillt får jag äntligen besöka Paris! En helt underbar känsla sprider sig hela min kropp nu! Så galet glad


Ibland står dem där och liksom stannar upp farten för en minut

Det här med poliser. Det är sjukt obehagligt när dem gömmer sig i vägkanterna. Rabblar som ett mantra. Jag har inte drucikt. Jag har inte druckit. För nej jag har inte druckit för jag kör bil. Ändå undrar jag nervöst så de skakar i kroppen när jag blåser om det ska ge utslag. Och körkortet är med. Det är alltid med. Men nu låg de inte i fickan och jag famlar överallt för att hitta de. Såklart va de med. Och det är giltigt. För Ja, jag har körkort. Ush va läskiga dem kan vara. Trevliga. visst. Men känner mig plötsligt väldigt liten när jag sitter i den stora bilen och undrar om jag egentligen får ha körkort. Jag var ju nyss tolv år och oroade mig för högstadiet som väntade och inte ens moppekörkort fanns på menyn (inte för att jag tagit något, men ändå). Och nu väntar ett nytt år. Och jag blir ännu äldre. Och vad har jag gjort hittills. Har jag över huvudtaget gjort något vettigt. Och hur blev de nu i år då? Blev det som jag tänkte mig? Helt ärligt hade jag inga förväntningar på detta år. Kände mig mest vilsen där i början. Men de gick ju bra. Körkortet är äntligen avklarat och jag har äntligen varit i London och jag har äntligen hittat någonstans i min karriär och jag har äntligen fått lite grepp om mitt liv. Har väl egentligen inga märkvärdiga förväntningar på nästa år heller. Men. Jag tror de löser sig.

Snart flyger jag iväg

Nu börjar de bli dags att räkna ner. Räkna ner dagarna av höstterminens sista skolvecka. Räkna ner dagarna inför Julafton. Räkna ner dagarna inför ett nytt år. och räkna ner dagarna inför Parisresan. Snart flyger jag iväg på nya äventyr.

Vill sudda ut varje ord tills det bara blir ett vitt tomrum kvar

Ibland liksom brister de och jag orkade verkligen inte. Texten är så dålig att tårarna brinner bakom ögonen och vill sudda varje ord som skrivits på det äckliga pappret. Måste andas. Radioreportaget var dåligt, men de här var bara värdelöst. Måste andas. Se texten med andra ögon. Måste andas och börja om.


Frostmorgon

Kyla. Frost. Minusgrader. Halka och dåliga skor. En buss som om och om igen får backa för att få fart upp och ut från hållplatsen. De kanske blir en vit fluffig jul ändå.


Mysfaktor i novembermörktet

Öppnade dörren till de lilla cafét jag sett påväg till bussen ett flertal gånger. De luktar ljuvligt här inne och inredningen är bondromantiskt mysig. Det står gamla mörka flaskor uppradade och väggarna är vaniljfärgade. Som att vara mitt i en bakelse. Gammal hemmagjord knäck trängs i skålar vid disken och känslan av jul skölja över mig. En nyckelpige kopp fångar min blick. De skulle nog vara en lagom kopp för min kaffekonsumtion.


Och så försvann han från jordens yta och bara minnena och skratten lever kvar

Det är verkligen sorgligt att Lasse Brandeby försvunnit från jorden. Det är ungefär som när Arne Weise slutade vara i tvrutan på Julafton. Ett stort tomrum av en människa man egentligen aldrig kände, men som alla ändå visste vem de var. Han dog alldeles för ung. Bara 66år gammal.

Valputställning på Åby travbana

De fick bli mammas tur att ställa ut den här gången och de gick lysande. Va kul i se på för en gång skull. Varga fick jättefin bedömning och nu väntar finalen.


Stallmys


Sista natten med gänget

Tog mig upp tillslut även om jag trivdes väldigt bra under det fluffiga täcket. En mycket trevlig kväll med mina fina klasskamrater. Imorgon checkar vi ut från rum 012.


Som vi bor i Norge

Fryser och är trött. Längtar liksom hem. Väldigt mkt. De är bara kallt trots de varma täcket. Här är mitt, Therese och Magdalenas Norgeboende i alla fall.


Galenpanna


Jonas Alaska


Parkteateret

Var väl i tid och hade mkt tid att vara nervös och ladda på. Men de gick bra. Blir lite bättre för varje gång, men behöver öva mig mer på intervjuteknik. Parkteateret var min typ av ställe. De var där vi möttes. Lite som Göteborgs pustervik.


Caféhäng i väntan på intervju


Intervjuporträttperson bokat

Min största idol ringde upp mig idag. Ringde upp mig! Min absolut största idol sen så långt jag kan minnas. Nu är intervju bokad med henne. Jag skakade av glädje efter det telefonsamtalet. Intervjun kommer resultera i ett personporträtt av henne. Och med henne menar jag Eva Rydberg.

Sett en äkta Politi

Tro de eller ej. Det ska föreställa äggmackor som resekost. Ska försöka uppdatera resans händelser. Spara minnena i ord. Just nu händer det inte så mycket. Vi sitter på en buss. Gobybus. Och vi har passerat tullen. Jag är för första gången i Norge. Men de är nog fortfarande svensk luft som cirkulerar här inne.


Morgonmörka gator

Vaknar upp. Känner i kroppen att det är något på gång idag. Jag borde vara trött. De är jag inte. Inte idag. Skyndar mig upp ur sängen för att packa de sista och sätter på vatten på spisen. Hoppas att jag ska hinna få i mig den svarta sörjan innan jag måste gå. Hinner som vanligt med en eller två klunkar. Känner den vanliga resestressen krypa i kroppen. Rädslan att inte hinna. Att det ska vara köer. Att det ska ha hänt en olycka. Att jag ska bli sen och missa bussen. Väskan är tung, men jag tar mig fram i gatlyktornas gula sken. Kommer fram till hållplatsen och får vänta några minuter. Det värker i ryggen och jag blir irriterad på mig själv att jag inte tränat den bättre. Lovar mig själv att när jag kommer hem ska jag börja träna. Som jag brukar tänka. Bussen är full av morgontrötta människor. Resan går fort och New Age spelar i mina hörlurar. Om några minuter är jag framme och människorna börjar plocka med sina väskor som om dem är rädda att inte hinna av annars. Jag har hunnit fram och har en hel halvtimma till godo. Sen går bussen. Till Oslo.

 


8.32


Nu rullar vi mot Oslo

Och vad gömmer sig här tro...! Jo en liten morrontrött Minna!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0