Jag tycker det här är en artikel som är värd att läsa.

Det är verkligen en vink om hur sjukt extrema vi ska vara i allt vi gör.

Bor det en liten dold anorektikter under den perfekta ytan?

Erik är normalviktig och vältränad. Ytligt sett ser han ut som klippt ur en hälsotidning. Han för noggrann bok över sina träningspass och han väger all sin mat. Kontrollen över kaloriintag och aktivitet är stenhård. Erik gör inga avsteg från sin personliga plan, att äta ett wienerbröd eller något oplanerat är otänkbart. Inom sig mår Erik inte så bra, han känner sig ständigt jagad av sina egna tankar och krav. Hur han än anstränger sig tycker han att han inte duger. Träningen och ätandet tar upp all ledig tid och Erik är fast i ett tvångsmässigt beteende som han inte kan bryta. Symtomen är de samma som vid anorexia nervosa, med den skillnaden att Erik är normalviktig och inte ser sjuk ut. Han uttrycker inte heller någon önskan om att gå ner i vikt, utan är tvärtom lite bekymrad över att han på sista tiden börjat minska i vikt.