Man kan inte annat vara Glad när man känner att man gjort något bra med sin häst. Den känslan är verkligen super härlig! Idag tömkörde jag Myskur för första gången och det gick jättebra. Han hade körsele, träns och tömmar. Jag fick hjälp av Emelie som gick bredvid med ett grimmskaft och jag gick på sidan. Allt eftersom vi gick längs vägen så gick jag mer och mer bakom honom medan jag hela tiden pratade lugnt och berömmande. Jag smekte tömmarna över rumpan så han skulle vänja sig. Tillslut kunde jag gå helt bakom utan att Emelie höll där framma och jag provade stanna och gå igen. Hela tiden beröm med lugn röst. Jag är så stolt över min skrutt, allt detta på ca tio minuter. Man ska sluta när det går som bäst och då skulle vi vända, så han fick vila ledd i grimskaft hela hemvägen. Något jag lärt mig av att träna med hästar är att det kan gå huur bra som helst och hästen förstår övningen i en kvart- tjugo minuter, sen blir det stopp, och ryttaren blir irriterad för att hästen helt plötsligt "dummar sig" den kunde ju nyss tycker man. Men en otränad häst orkar inte mer än max tjugo minuter, det blir för mycket att tänka på. Det är bättre att sluta och låta hästen smälta det den lärt sig till nästa gång.

Igår var jag och Emelie ute på världens låångtur med hästarna barbacka, gissa om jag kommer ha ont i rumpan några dagar framöver. Vi tog en paus och käkade på pizzerian i Olofstorp, riktigt gott med mat efter 3,5 h och dem har Göteborgs godaste Falafellrullar.
Allt var perfekt, vädret var soligt, hästarna var pigga och jag var ledig hela dagen från skolan. Men som alltid när allt är jättebra så var det ju tvungen att hända något tråkigt. Myskur tappade sin ena sko (Boots) så efter turen när vi var heelt slut fick vi åka och leta efter den... Om vi hittade den? Nej... Så ser någon en sko mellan Olofstorp och Ytterstad, hör av er!

Geisli frá Medalfelli

Någon som känner till honom och som vet var han finns?
Han är pappa till min islänning Myskur från Rungarn