Det här med poliser. Det är sjukt obehagligt när dem gömmer sig i vägkanterna. Rabblar som ett mantra. Jag har inte drucikt. Jag har inte druckit. För nej jag har inte druckit för jag kör bil. Ändå undrar jag nervöst så de skakar i kroppen när jag blåser om det ska ge utslag. Och körkortet är med. Det är alltid med. Men nu låg de inte i fickan och jag famlar överallt för att hitta de. Såklart va de med. Och det är giltigt. För Ja, jag har körkort. Ush va läskiga dem kan vara. Trevliga. visst. Men känner mig plötsligt väldigt liten när jag sitter i den stora bilen och undrar om jag egentligen får ha körkort. Jag var ju nyss tolv år och oroade mig för högstadiet som väntade och inte ens moppekörkort fanns på menyn (inte för att jag tagit något, men ändå). Och nu väntar ett nytt år. Och jag blir ännu äldre. Och vad har jag gjort hittills. Har jag över huvudtaget gjort något vettigt. Och hur blev de nu i år då? Blev det som jag tänkte mig? Helt ärligt hade jag inga förväntningar på detta år. Kände mig mest vilsen där i början. Men de gick ju bra. Körkortet är äntligen avklarat och jag har äntligen varit i London och jag har äntligen hittat någonstans i min karriär och jag har äntligen fått lite grepp om mitt liv. Har väl egentligen inga märkvärdiga förväntningar på nästa år heller. Men. Jag tror de löser sig.

Nu börjar de bli dags att räkna ner. Räkna ner dagarna av höstterminens sista skolvecka. Räkna ner dagarna inför Julafton. Räkna ner dagarna inför ett nytt år. och räkna ner dagarna inför Parisresan. Snart flyger jag iväg på nya äventyr.